sweet
Jag är en jävligt ängslig själ,jag äter så kallade lyckopiller som hjälper ibland men ibland inte.
Gillar dock inte att älta min ångest och mina depressioner,men dom finns där som en jävla apa på ryggen.
Är totalt utlämnad om jag inte gnager i mig mina psyktabletter, idag är en sådan dag jag inte mår sådär jävla bra , de är därför jag skriver om det,tenderar att släppa lite då.
Min ångest är värst för den gör allt den kan för att trasa sönder mitt liv,den gnager och naggar den molar och värker.
Jag får ett fruktansvärt illamående av min ångest,detta i sin tur ger mig hypokondri så jag tror att jag är sjuk.
Det paradoxala är att jag vet att jag inte är sjuk,men de hjälper inte att veta,hjärnan nästan vill att jag ska vara sjuk.
Allt jag vill när jag mår på det här viset är att bara hoppa av, jag vill ringa till jobbet imorgon och säga att jag antagligen kommer dö inom några dagar och jag vill ta den sista tiden i livet att göra någonting kul.
Sedan skulle jag gå till doktorn för att få domen ,doktorn skulle ta massor av prover sedan skulle han sitta och stirra ner i sina papper och mumla.
Jag i min tur skulle sitta med en fruktansvärd handsvett som skulle få händerna att klibba fast i stolen. Doktorn skulle se mig djupt i ögonen och sakta förklara att jag är frisk som en jävla nötkärna i en nötkärna som i sin tur är i en nötkärna.
Min hjärna fungerar då på detta vis: Jag tackar ,doktorn och säger något vitsigt kanske i stil med”jahopp då får man stå ut med dehär livet några dagar till då” ,sedan skulle jag gå hem och googla fram vilka misstag doktorhelvetet har gjort, finns det inga misstag så hittar jag på någon egen sjukdom jag kan ha. Då mår min hjärna bra, men inte jag.
Min hjärna heter antagligen Noren i efternamn, den är den bittraste jäveln på denna jord. Den har inte häller någon som helst kontakt med min kropp eller med mina känslor,min hjärna är en separat egenfungerande del på min kropp .
Om jag till exempel vill hitta på någonting roligt , då vill min hjärna sitta hemma och ha det tryggt. Min hjärna börjar oroa sig för roliga saker flera veckor innan dom roliga sakerna ska hända. Min hjärna hatar mig och jag hatar den.
Det stora problemet är att jag måste leva med det här jävla måndagsexemplaret till hjärna ,de är rätt svårt att byta ut fanskapet också och lobotomi känns lite överdrivet.
Sedan ska vi väll ta dedär med depressionerna också för hela texten hitintills har bara handlat om min ångest och de är rätt stor skillnad.
Depp perioderna är ganska långa perioder när jag bara är trött och totalt jävla nedstämd,ofta under dessa perioder får jag höra “varför är du så jävla sur för?”.
I dessa fall är jag så jävla sur för att jag inte finner någon som helst mening med någonting.
Nej jag har inte självmordstankar ens när jag mår som sämst , finner ingen som helst mening i att dö häller , varför i helvete skulle de finnas någon form av lindring i döden . Jag menar ingen jävel kan säga vad som händer när man dör och varför skulle de bli bättre? Alla tror på något vis att dehär livet är helvetet och det som kommer efter skall bli bättre på något vis, fan häller de logiska är väll om de blir sämre som allt annat.
Rent spontant känner jag nu att dehär kanske inte var det roligaste blogg inlägget men vadfan ibland är alla allvarliga.
